tisdag 9 juni 2009

Charles Audoin Marsannay Les Longeroies 2001


I slutet av 30-talet drabbades den nordligaste byn i Côte d'Ôr, Marsannay, av en katastrof. När Bourgognes appellationer stakades ut fick de ingen egen och de omslöts inte ens av Côte de Nuits villages. De blev helt enkelt hänvisade till generisk AOC Bourgogne vilket ledde till en ekonomisk nedgång som kulminerade på 60-talet då mindre än 20 hektar vinrankor fanns kvar. Byns vinodlare insåg att något måste göras och började kämpa för att övertyga INAO om att Marsannay hade tillräcklig potential för att få en egen appellation. Deras kamp lyckades till slut och 1987 skapades AOC Marsannay som även omfattar grannbyarna Chenove och Couchey.

Växtplatsen Les Longeroies, som är byns nordligaste, ligger direkt väster om byn och gränsar mot Dijons förorter. Den anses vara en god kandidat för att så småningom kunna erhålla premier cru-status.

2001 är inte någon av de större årgångarna i Bourgogne. Man hade stora problem med regn och kyla men generellt klarade sig Côte de nuits mycket bättre än Côte de Beaune och pinot noir bättre än chardonnay.

Charles Audoin Marsannay Les Longeroies 2001 har en vacker, helt transparent och gnistrande rubinaktig färg med rödbruna kanter. Doften är förförande med hög pinosity och begynnande mognad. Vid lite lägre temperatur är en underbar ton av gult gåsleverfett mest framträdande. När temperaturen stiger något kommer istället mosade hallon och söta körsbär fram i doften tillsammans med läder, kryddor, mineral och lite fat.

I munnen är den fjäderlätt elegant med mineraler, söt frukt och begynnande mognad. Ni får tro't om ni vill men det här kommer vara ännu bättre om 3 år.

Man blir så innerligt glad att det fortfarande att går att hitta den här typen av fynd. Lagringsdugliga, högkvalitativa viner som har de för Bourgogne unika egenskaperna av lätthet och elegans i kombination med smakrikedom och komplexitet.

Vi drack ett par flaskor av det här vinet strax efter inköpet i juli 2005 och då kändes det bra utan att vara exceptionellt. Nu, 4 år senare, har det blommat ut och är fantastiskt. Vi har tyvärr bara en flaska kvar av 01:orna men som tur är, en hel låda av 2005:orna. Hur bra de kommer bli efter 10 år i källaren vågar vi knappt tänka på.

5 kommentarer:

Finare Vinare sa...

Bäst att ta på sina Ray-Bans redan nu!

Berömvärt att ni hade karaktär nog att ligga på flaskorna, våra tog slut inom ett år. Gott!!

Vinös sa...

Ja visst är det! Har ni druckit andra årgångar av den också?

skumpa sa...

Hej!

skumpa sa...

-Jo..Äntligen en bra sida om Champagne och vin. En liten sak bara. Kan du förklara din poäng system?

Vinös sa...

Hej Skumpa,
Tack för de orden, det glädjer oss att du gillar vår blogg!

Det finns en uppsjö av mer eller mindre intrikata poängsystem för vin men vi har utgått från den modell som Robert Parker skapat och som kommit att bli en standard för betygsättning av vin. Skalan börjar på 50 poäng men spannet därifrån upp till 70 är ämnat för rena skräpviner som exempelvis upplevs orena eller renutav defekta. Vi tycker det är helt ointressant att sätta betyg på den typen av viner – om ett vin är väldigt dåligt spelar det ju ingen roll om det får 53 eller 58 poäng! Den något märkliga viljan att gradera defekter har även Kronstam i DN, hans poängskala går från -2 till 5 där allt under 0 är defekt. Vi är lika frågande inför detta – bryr sig någon ifall ett vin fått -2 eller -0,5?

På Parkers skala är viner i spannet 70 – 80”average wine”, 80 – 90 ”a barely above average to very good”, 90-95 är ”outstanding” och 95-100 ”extraordinary” men allt sådant är bara semantik. Alla fattar att ett vin som fått 95 poäng är bättre än ett som fått 85 men om man sedan kallar något för ”outstanding” eller ”extraordinary” är ju egentligen ointressant. I praktiken är den magiska gränsen som alla vinmakare vill komma över 90 poäng. Viner som får 90 eller högre av Parker får oftast ett rejält kommersiellt uppsving.

Vår svenske champagneexpert Richard Juhlin har också en 100-gradig skala men vi upplever den som mer utdragen och därmed också mer finkorning. Ett vin som får 80 poäng av Juhlin är i våra ögon nästan alltid väldigt mycket bättre än ett vin som fått 80 av Parker. Juhlin använder även potentialpoäng för att diffrentiera hur bra vinet upplevs idag från hur bra han tror att det kan bli när det är på sin topp. Ska man jämföra våra poäng med Juhlins är det hans potentialpoäng som är den relevanta jämförelsen.

Slutligen så vill vi också påpeka att vi egentligen har delade känslor inför att sätta poäng på vin. Det innebär ofrånkomligen en förenkling (och ibland en fördumning) av redogörelsen kring hur man upplevt ett vin. Och det ger sken av en vetenskaplig exakthet som åtminstone vi inte kan garantera…

Anledningen till att vi ändå valt att sätta ut poäng är att det tillsammans med vår beskrivning av vinet tydliggör vad vi tycker, men framförallt så hoppas vi att det ska uppmuntra till mer diskussioner kring vin. För det är för diskussionen med andra som vi bloggar överhuvudtaget!