Ligurien måste vara ett av världens vackraste platser med sina branta klippor som störtar rakt ner i det salta medelhavet. Här finns Cinque Terre, fem små kustbyar som klättrar på de branta klipporna och som utsetts av Unesco till "world heritage site". Tidigare var vin- och olivodling deras största inkomstkälla men nu har turismen övertagit den positionen. Från att tidigare ha haft 1400 hektar uppodlade på de branta och terasserade klipporna återstår nu endast 100. Eftersom de fem byarna är svåråtkomliga med bil valde vi att bo i byn Portovenere som ligger längst ut på udden sydväst om hamnstaden La Spezia.
Cinque Terre är också en D.O.C för torra vita viner gjorda på druvorna Bosco, Albarola och Vermentino. Ett riktigt frutti di mare-vin. Här görs också de söta D.O.C Cinque Terre Sciacchetràvinerna. Samma druvsorter används men till Sciacchetrà torkas de på bambumattor innan de pressas någon gång under senhösten.
Sista kvällen i Portovenere beställer vi in en flaska torr Cinque Terre av årgång 2006 till skaldjuren. Den har en ljust honungsgul färg och i doften finns aprikosmarmelad, melon, honung och mineral. Smaken är helt torr men känns ändå lite varm. Den är fräsch och mineraldriven med en fortsatt mycket tydlig ton av aprikosmarmelad. Eftersmaken är mineralig, lite bitter och avhuggen på ett sätt som för tankarna till fuldruvan Trebbiano. Det funkar väldigt bra till maten men är väl egentligen inte värt de knappa €20 den kostar i de lokala butikerna.
Dagen efter fortsätter vi upp längs kusten men gör en liten avstickare från motorvägen till en annan ännu mindre by, Portofino. Här äter vi lunch på Splendido Mare nere vid den lilla pittoreska och välansade hamnen. Portofino känns nästan som en kuliss där allt är perfekt underhållet och fixat. Eftersom resan mot Barolo ska fortsätta efter lunch blir det inget vin till maten. Men istället för dessert känns det som ett bra läge att testa ett glas av en söt Cinque Terre.
Cooperative Agricoltura di Cinque Terre Sciacchetrà 2001 är bärnstensfärgad och viskös. Ur glaset stiger en söt exotisk doft av honung, sultanrussin och den aprikosmarmelad som var så övertydlig i den torra varianten. Det finns ett litet oxiderat inslag i doften som för tankarna till vit Banyuls trots att det i övrigt inte doftar likadant. Vi tycker oss dessutom ana lite botrytis. I munnen är vinet intensivt sött och simmigt men helt utan att bli sliskigt eftersom syran är väldigt hög. Viskositeten är extremt hög. Trots 15 alkoholprocent upplevs inte vinet som eldigt och eftersmaken är lång, glycerolstinn och aprikosig. Väldigt gott!
När vi lämnade Portofino visste vi inte att kvällen skulle komma att bjuda på årets största vinupplevelse hittills. Mer om detta i nästa inlägg...
Cinque Terre är också en D.O.C för torra vita viner gjorda på druvorna Bosco, Albarola och Vermentino. Ett riktigt frutti di mare-vin. Här görs också de söta D.O.C Cinque Terre Sciacchetràvinerna. Samma druvsorter används men till Sciacchetrà torkas de på bambumattor innan de pressas någon gång under senhösten.
Sista kvällen i Portovenere beställer vi in en flaska torr Cinque Terre av årgång 2006 till skaldjuren. Den har en ljust honungsgul färg och i doften finns aprikosmarmelad, melon, honung och mineral. Smaken är helt torr men känns ändå lite varm. Den är fräsch och mineraldriven med en fortsatt mycket tydlig ton av aprikosmarmelad. Eftersmaken är mineralig, lite bitter och avhuggen på ett sätt som för tankarna till fuldruvan Trebbiano. Det funkar väldigt bra till maten men är väl egentligen inte värt de knappa €20 den kostar i de lokala butikerna.Dagen efter fortsätter vi upp längs kusten men gör en liten avstickare från motorvägen till en annan ännu mindre by, Portofino. Här äter vi lunch på Splendido Mare nere vid den lilla pittoreska och välansade hamnen. Portofino känns nästan som en kuliss där allt är perfekt underhållet och fixat. Eftersom resan mot Barolo ska fortsätta efter lunch blir det inget vin till maten. Men istället för dessert känns det som ett bra läge att testa ett glas av en söt Cinque Terre.
Cooperative Agricoltura di Cinque Terre Sciacchetrà 2001 är bärnstensfärgad och viskös. Ur glaset stiger en söt exotisk doft av honung, sultanrussin och den aprikosmarmelad som var så övertydlig i den torra varianten. Det finns ett litet oxiderat inslag i doften som för tankarna till vit Banyuls trots att det i övrigt inte doftar likadant. Vi tycker oss dessutom ana lite botrytis. I munnen är vinet intensivt sött och simmigt men helt utan att bli sliskigt eftersom syran är väldigt hög. Viskositeten är extremt hög. Trots 15 alkoholprocent upplevs inte vinet som eldigt och eftersmaken är lång, glycerolstinn och aprikosig. Väldigt gott!
När vi lämnade Portofino visste vi inte att kvällen skulle komma att bjuda på årets största vinupplevelse hittills. Mer om detta i nästa inlägg...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar